Sayonara suckers!

Jag är bara alldeles för trött på den här beiga bloggen, så härmed meddelar jag att jag numera kommer att vara anträffbar nedan:

skeppohoj.blogg.se

Nicht motiveren

Jag är verkligen fett omotiverad just nu, speciellt när det gäller den här bloggen. Funderar på att skaffa en ny blogg någon annanstans, mixa upp saker lite, starta om osv. Om jag orkar. Blaj.

För övrigt: Om Marit Bergman kan bli utsedd till Sveriges bäst klädda kvinna av ELLE så kan ju inte allt vara på väg helt åt helvete. Kanske är dags för mig att starta en modeblogg? MUAHAHA beware bitches, here i come!

(eller inte. tror att jag skulle orka med typ en dag av inlägg om handväskor med inklistrade bilder av saker jag beställt från la redoute eller asos innan jag skulle tröttna och be om min själ tillbaka. aint gonna happen alltså)

synd egentligen. jag som har så otroooligt bra smak. om jag har tur ser det inte ut som att sångaren i Dead or Alive/en clown har valt mina kläder.

Jag fattar verkligen inte att det finns så många personer som bloggar som är så jäääkla rädda för att bli avslöjade, och som därför måste vara så otroligt anonyma. Är inte grejen lite att man bloggar (och då menar jag bloggar som bloggar, dvs minst 3-4 inlägg varje dag) för att få uppmärksamhet och för att ventilera sina åsikter? Vad är det då för mening med att vara så himla anonym? För mig betyder det i princip bara att man inte kan stå för sina åsikter, och hur sexigt är det egentligen?

En sak som är intressant med det hela är att det i störst utsträckning mest är personer från typ Örkelljunga (nej, jag hatar inte Örkelljunga, jag har aldrig varit där och jag vet knappt ens vart det ligger, men håll med om att det inte finns nåt som låter mer som en håla än just Örkelljunga) och Knäarp som är livrädda för att visa vilka det är. Jag kan verkligen fatta att det är jobbigt ifall alla vet ens åsikter om saker när man bor på ett litet ställe, men det är några grejer som jag inte riktigt får att hänga ihop:

1. Om du nu vill vara så himla anonym, varför ens skriva ut att du bor i just Örkelljunga/Knäarp/Surahammar så att grannen kan hitta bloggen enbart genom att googla Örkelljunga + blogg?
2. Om du nu vill vara så himla anonym och ändå skriver ut i vilken stad du bor, borde inte grannen kunna lista ut vem du är enbart genom de små anektdoter?
3. Och om du ni vill vara så himla anonym, och inte skriver ut vart du bor för att du inte vill riskera att någon du känner eller någon som du inte vill ska veta saker om dig hittar din blogg, skulle man inte kunna diskutera meningen med att fläka ut sitt liv och sina tankar på Internet när man samtidigt är så paranoid?

För faktiskt är det så med många bloggare, att det är jävligt mycket starka åsikter och bitchslaps hit och dit, men ingen verkar vilja stå för det när det väl kommer till kritan. Det går bra att lägga upp sina innersta tankar så att alla kan se, men hur modigt och öppet är det egentligen om man inte ens vågar stå för sig själv? Ryck upp er, era jävla fegisar, och ladda upp en bild där era ansikten syns!

Det här är verkligen så himla läskigt...

Jag bodde ju precis där! Knappt 50 meter från min port. Vad är det som händer egentligen? Jag som brukade kila ut och handla läsk på Hemköp på kvällarna, precis innan dom stängde vid tio. Det skulle jag för mitt liv inte ha vågat om jag fortfarande hade bott där. Jag saknar läget på mitt gamla hem, men kanske inte lika mycket nu :(

Susanne, du måste vara försiktig! Inga nattliga exkursioner efter cigg eller cola!

Analbagge

Jag är så jävla sur. Vi såg precis Guldbaggegalan, och det enda man kan säga är ju: Fan vilket skämt! Ärligt talat, vad är det egentligen för fel på det här landet? Jag vet inte ens vart jag ska börja; med Sissela Kyles skämt som var ungefär lika fräscha som henne själv, eller varför inte med hur fan en jävla barnmusikal kan anses vara såå bra. Visst, jag har inte sett Förortsungar, men jag kan bara inte tro ett spår på att den skulle kunna vara en fis i rymden i jämförelse med till exempel Farväl Falkenberg. Jag säger inte att Farväl Falkenberg är det bästa jag någonsin har sett, men den är i alla fall nyskapande, smart och får en att fundera. Jag har väldigt svårt att tänka mig att Jennifer Brown kan leverera samma sak. Det är så otroligt PK att jag mår illa! Så jävla typiskt äckligt svenskt och multikulturellt och integrerat med en film om förorten och OJOJOJ en rockkille som kan ta hand om barn. Vänta, bäst att ringa Alexandra Pascalidou så hon får kåsera över saken!

Jag är i princip mer sur över det här än över att Crash fick Oscar för bästa film. Jag menar, där var det ju ändå amerikaner som hade fingret i smeten. Men sen inser jag ju: Vänta, är Sverige ändå så jävla mycket bättre än USA? Hm.. I USA har "man" i alla fall så mycket stolthet kvar att stora prisutdelningar inte plötsligt förvandlas till Örkelljungas årsrevy och man kan i alla fall se värdet av något slags djupare budskap. Men inte i gamla fina Svedala, här finns det bara två lägen: "Jag vill tala speciellt till dig Ingmar" eller "Fram med pruttkudden!".

Nej, jag tror inte ens att det är bra för mig att skriva mer om det här. Jag lär aldrig kunna somna i natt av ren ilska. Och förresten; vilken film var det nu som var Sveriges officiella bidrag till Oscarsgalan? Var det Förortsungar? Nej, trodde inte det va.

ER

Den här dagen har fyllts med besök först på vårdcentralen vid 10.40, sen var jag hemma i typ två minuter och sen åkte vi till Karolinska, varifrån vi kom hem för ungefär en halvtimme sen. Var där i sammanlagt fem timmar och det är en otroligt lång historia som jag verkligen inte orkar redogöra för. Jag lämnar er med de här smakproven: Pungdragning, en väldigt snabb proffsbrottarkarriär för Simons del och en gammal knarkad alkis iförd stora regnbyxor med hängslen och gummistövlar (bara, alltså). No questions asked.

För övrigt så avskyr jag sjukhus, dock finns det alltid tillfälle för att desinficera händerna, vilket man gör alldeles för sällan.

Playlist just nu:
Buzzcocks - I don't mind
Cyndi Lauper - She bop
The Adicts - Viva la revolution
The Clash - Rock the casbah
Kajagoogoo - Too shy
The Ramones - I just wanna have something to do
Blondie - French kissing in the USA
Randy i allmänhet

Nu ska jag locka bort Simon från datorn för att laga tacos, sen blir det hår- och ögonbrynsfärgning, bad och förhoppningsvis även film: Mrs. Miniver från 1942. Perfekt lill-lördag alltså.

En sak som jag har insett idag: När man precis har handlat tyg som räcker till en jacka, två klänningar och en kjol för 425 kr känns det inte så värt att köpa en trikåtunika för 300 kr.