"Madame Bovary, c'est moi"

Ovanstående är ett berömt Flaubert-citat, och just samma roman (Madame Bovary) dissekerade vi i skolan idag. Det var ungefär som vanligt; vissa pratar mer än andra och jag sitter och funderar på 1) huruvida vår lärare är gravid eller bara lite sött rund om magen (har nog kommit fram till att det är det senare, eftersom hon har sett likadan ut sedan september), 2) varför jag inte har en så söt kofta som en av utbytesstudenterna (den är lila och har knappar i olika färger) och 3) hur lång tid det är kvar till rasten. I alla fall så handlade det om den franska realismen och Balzac, Maupassant och Flaubert.

Vi hade en gruppdiskussion om Madame Bovary, och jag engagerade mig eftersom jag faktiskt gillar Madame Bovary. Det hela skulle handla om huruvida Flaubert lyckades med att vara objektiv och vilka grepp han använde sig av osv. Tillbaka i klassrummet så kom det såklart att handla om Emma Bovary och om hur hemsk och kall osv som hon är. Det är en man i vår klass som alltid pratar väldigt mycket och alltid har väldigt bestämda åsikter som han uttrycker på ett väldigt bestämt sätt. Han är dessutom extremt torr och har typiskt gubbiga åsikter om allting, och jag stönar inombords bara av att tänka på det. Dessutom är han en sån som tycker att allt känslomässigt (och därmed alla känslomässiga karaktärer, i många fall kvinnor) är ologiskt nonsens som han bara inte kan acceptera utan måste fördöma. Just sån syn som gör mig riktigt förbannad, extra mycket idag när han såklart började bubbla om hur hemsk Emma Bovary är och att man inte kan sympatisera med henne för att hon ser allting som svart och misslyckat medan hennes man ser allting positivt. Man bör alltså, enligt min klasskamrat, sympatisera med mannen eftersom det är mest vettigt och verklighetstroget att se livet från den ljusa sidan. När jag hörde allt det här kunde jag inte låta bli att 1) bli förvånad och 2) bli föraktfull.

Hur jävla tråkig är man inte om man sympatiserar med Charles Bovary, bara för att "det är mest verkligt"? Och hur lite erfarenhet kan man inte ha av livet? Hur kan man påstå att det normala är att se det positiva i saker? Jag skulle säga att det är precis tvärt om, att människor snarare ser det mörka i saker än det ljusa. Att se livet från den ljusa sidan är en cliché. Visst, jag menar inte att det är positivt att alltid vara nersänkt i en avgrund av pessimism och verklighetsflykt, men måste man inte vara bra naiv och enkel som person om man inte ens kan förstå det? Detta går ju också ihop med den eviga diskussionen om man någonsin kan vara nöjd. I de flesta fall har jag kommit fram till att det är helt omöjligt, att man inte kan ha någon drivkraft i sitt liv om man ständigt går omkring och är nöjd med allt. Just av den anledningen så kan jag absolut inte sympatisera med Charles Bovary, som faktiskt är en torr tråkmåns som inte förstår att hans liv är på väg ner i skiten.

Jag blev såklart skitförbannad av hela diskussionen, men eftersom jag inte ville sätta igång med att diskutera livsåskådning höll jag tyst, varpå min uppblåste klasskamrat fick fortsätta orera ut sina åsikter i oändlighet. Och ingen säger nånting, såklart. Betyder det att det inte är någon annan som tänker, eller att ingen orkade säga nånting? För helst seriöst, om jag måste sympatisera med någon, så blir det fan inte Charles Bovary. Fuck it, i såna fall: Madame Bovary, c'est moi.